Mossa, torv och sågspån användes som isolering i början av 1900-talet. Fördelen med naturmaterial är att de andas. Nackdelen är dålig isoleringsförmåga. Under 1950-talet introducerades glas- och stenull, så kallad mineralull. Detta fick stort genomslag. Mineralullen hade goda egenskaper gällande isolering och var enkel att använda. Marknaden var vunnen.

Dock noterades en negativ faktor med mineralullen: materialet var inte hygroskopiskt. Alltså saknade det förmågan att ta upp och avge fukt.

Plastfolien och diffusionsspärren introducerades för att hålla fukten borta från mineralullen, men konsekvensen blev istället att fukten byggdes in i väggarna. Det var i många fall orsaken till de allt större problemen med mögelhus på 70- och 80-talet.

iCell - Isoleringens historia

Beprövade naturmaterial började åter användas. Cellulosalösull är ett exempel på isoleringsmaterial som utvecklats mest under årens lopp. Det är naturnära, lätthanterligt och användarvänligt ur arbetsmiljösynpunkt. I USA och Kanada finns exempel på användandet av cellulosalösull från 1920-talet. Det finns dokumenterade fall där isoleringen från den tiden fungerar perfekt även i dag. Under 1980-talet introducerades cellulosalösull för första gången i Sverige.